evelinasophia.blogg.se

Mitt i allt brus så hör jag klockan som tickar. Det är inte alla som får chansen som jag faktiskt nu har, att kunna få berätta om den otroliga resan jag fick va med om.

"Men vart ska jag börja?" är det enda som bankar i huvudet. Jag, likt många andra har inte haft det så himla lätt. Jag kan idag undra hur fan jag orkade. Jag har länge trott att allt händer av en anledning.

 

Drogerna kommer att bli min död om jag inte gör en förändring. jag har en enorm tur som fortfarande har möjligheten att förändra mitt liv.

Så nu är det dags att bita ihop ordentligt, klippa drogerrna, vila ut några dagar.

Ta mig ut och promenera en stund varje dag, skriva av mig. Skriva som att ingen någonsin kommer att få läsa. Göra det som jag drömmer om och tror på.

Skulle behöva sätta mig med penna och papper, sortera händelser, minnen och flashbacks som behöver få komma ut i ord för att lämna plats för först fler minnen, och tillslut ge plats till att skapa nya minnen.

 

Sanningen är ju den att jag vet hur jag har mått i större delen av mitt liv, mobbad, utanför och fick sällan riktiga vänner då jag tror att vissa tyckte det va pinsamt ovh en skam att känna mig.

Än mindre ville ju vissa som umgicks med mig att andra skulle förtå att det gjorde de av egen vilja, jag tvingade dom inte att vara med mig. Men det kunde dom inte stå för.

Jag har varit med om väldigt mycket, sånt som vissa bara läser om på nyheterna och ser på tv, det har jag fått handskats med, utan någon som helst aning om vad jag egentligen va med om.

Att vara en tonårstjej, överviktig och gärna en som syntes och hördes bådar tyvärr inte så gott. Hade bara en önskan om att bli förstyådd och accepterad för den jag va. Bara där hade jagb oddsen emot mig.

Så händelserna händelserna som skulle förändra mig för all framtid låg nu framför mig. Även den helvetesperioden som varade i så många år hade knappt börjat.

Allt från att snabbt bli det stora samtalsämnet väldigt tidigt, till att soc plaserar mig hos jourfamiljer till att senare flytta till fosterfamilj, till släkt och bekanta och tillslut till mina bröder, gjorde kanske att jag snabbt blev osäker som person.

För att sen som 15 åring bli gravid och då också vara i det första förhållandet där jag blev psykiskt och sedan även fysiskt misshandlad i. I samma veva där jag fick reda på att min pojkvän och tjejkompis gått bakom ryggen på mig så genomgick jag även en abort.

Redan här så va jag väldigt trött, vilket nog va min räddning den kvällen den 3 juli 2001. Hade lovat en vän att följa med på fest, men jag drack inte många klunkar alkohol och även om det va ovanligt för att vara migf så va jag väldigt lugn denna kväll, det jag inte visste då, va att inom tre timmar skulle jag vara på sös för avdelningen för våldtagna kvinnor med en läkare, psykolog och en kvinnlig polis som tog anteckningar och även fotograferade som sår jag hade. Mina föräldrar va även med, men mamma va den som va med i rummet.

Det va hos som hade ringt polisen när jag kommit hem tidigare på kvällen, jag va så arg på min mamma för att hon mot min vilja ringt polisen, idag är jag dock glad att hon faktikt ringde.

Att bli tvingad till sex under ren rädsla skadade mitt psyke mer än vad jag tidigare insett.

Under våltäkten såg han även till att berätta för mig hur ingen kommer att tro mig, jag som va den jag va, vem skulle dǻ tro mig? Han va inte både äldre uatn bra mycket mer populärare än vad jag va. Så jag visste ju att han hade rätt i det han sa. Vem skulle tro mig?

Jag hade sår som blödde på båda knäna, sår på mina höfter och så hade jag även spruckit till följd av ett påtvingat samlag. Det va de dom kunde se och anteckna på sös. Samt lite småmärken och blåmärken på armarna och i ansiktet.

Jag hör hur hon fotar med kameran, och jag hoppar till varje gång. När det blir för mycket att hantera så är det kanske inte så konstigt hur man ibland är i verkligheten, där dom samlar bvevis för en rättegång till att jag va i min värld, skapade mitt inre happy place. Kunna rymma dit för att få lite ro och även ork för att kunna ta mig igenom detta.

Sedan dess så har mitt liv kantats av mycket hot och våld.

Jag kunde inte ens röra mig utomhus utan att behöva skydda mig själv.

Jag blev så otroligt hatad, folk äcklades utav mig vilket dom gärna berättade. Dom skrämde mig enomt mycket. Människor som både visste vilka det va och även dom jag aldrig sett tidigare kunder skrämma livet av mig, skapa ohållbara situationer som jag absolut inte kunde hantera. Vare sig det va utanför fritidsgården, när jag va ensam eller varenda gång jag skulle ta bussen hem med andra så gjorde dom nästan som en föreställning inför andra. På så sätt lärde jag mig att bli osynlig. Då jag inte kunde försvara mig tillslut så va det de enda sättet. att inte bli sedd.

Samidigt som allt detta så tog jag mig igenom min vardag där det pratades konstant om mig, förklara och försvara mig på rättegångarna som löpte om varandra. Efter att sista rättegången slutade i svea hovrätt där killen dömdes för våldtäkt och 90 timmars samhällstjänst så hoppade jag av skolan. Jag gick då i nian men hade tappat så mycket och hamnat efter bra mycket i skolgången.

Allt jag kunde tänka på hur jag skulle kunna bli accepterad och få folk att förstå va det va som hade hänt.

Mina tankar va så uppslukade av att någon skulle förstå att jag talade sanning att jag glömde min egen familj. Jag hade inte mångaw med mig på rättegångarna, men min svägerska och mina föräldrar va alltid med. Min mamma orkade inte va i rättssalen, men min pappa satt där inne med mig., På andra sidan så satt killens pappa, våra pappor hade vuxit upp tillsammans, så jag kan inte ens tänka mig in i min pappas situation. Att sitrta med på rättegång ang våldtäkt på hans enda dotter, där hans barndomsväns son va den anklagade.

Men han satt med under allt. Och idag är jag så otroligt tacksam över det. Det va inte lätt för någon av oss. Det gjorde nog inte saken bättre att jag även gick ner mig i drogerna efter detta.

Detta va alltså starten till allt, dettqa är början på en otroligt fin men så kompliserad berättelse. Men även den starka berättelse som gjorde att jag idag står rakryggad och inte har en enda önskan om att någon skulle va annorlunda.

Men det tog ett tag att komma hit. Lite för lång tid kan jag tycka emmelanåt, men det som växer i skugga kan behöva lite mer tid.

 

Ta hand om varandra!