evelinasophia.blogg.se

Ett av dom största orosmomenten jag har haft är att jag ska påbörja bloggen och sen bara lägga ner, att vid varje tanke på bloggen slå undan allt. Och precis det hände.

Blev jag tvungen att se till att jag själv fick rätt?

 

Vad mer ville jag skulle ske eller komma in i mitt liv? Vad är det som gör att jag inte känner mig bra?

Egentligen hade jag inte kunnat begära mer.

I stort sett så har jag ju allt.

Har fått superbra respons på bloggen och på det som jag skrivit. Vilket gör mig otroligt tacksam och glad.

Men det gör även att jag sätter otroligt stor press på mig själv.

Vad är det som gör att man sätter så stor press på sig själv?

Bara en av så många frågor jag ställer varje dag. Så typiskt mig att bara gå runt med en massa frågor, men istället för att försöka hitta svar på alla frågor (som inte kan spela så stor roll om jag har svar på eller inte) så borde jag istället försöka leva i nuet och uppskatta det jag har . För det kan när som helst tas ifrån en, det verkar jag förtränga ibland. Och tyvärr så är väl sanningen att jag ibland skiter i det också. För hur många gånger ska det behöva hända mig innan jag inser det viktiga här i livet?

Om jag lyckas sluta helt med knarket, börjar jobba och blir lite mer samlad i skallen så skulle t o m jag se upp till mig själv.

Därför kommer detta bli årtiondets mest osammanhängande blogg.

Så jag kommer återigen att försöka påminna mig själv om att ingen ska läsa detta, utan bara fortsätta vara det sättet jag får ur mig saker och ting jag som jag går och funderar på.

 

////

Jag öppnade ögonen efter att ha fått ett djupt andetag, tog blicken uppåt och sån min vänstra hand hålla i den högra, samtidigt som nålen va i högsta hugg. Jag höll pappret över blodet som rann på handen. Dosen av amfetamin va inte så hög, men den räckte för att få min hjärna att tro att jag äntligen kunde ta ett djupt andetag.

Hur fan ska det här sluta? Eller rättare sagt, hur fan kommer det sig att det slutade såhär? Att jag sitter som fullfjädrad narkoman? När folk som träffar mig första gången knappt tror att jag har rökt en cigg i mitt liv.

Va det bara jag som satt och tyckte synd om mig själv? Eller va de kanske så att även jag behövde få ur mig saker som hade hänt? Kunna få sätta ord på saker och ting för att kunna lägga det bakom mig?

Tankarna tar mig tillbaka tiden som jag skrev om sist i mitt blogginlägg.

Rättegångarna i Svea Hovrätt slutade med att killen erkände våltäkt, 90 timmars samhällstjänst blev straffet. Straffet för honom iallafall.

Folk pratade om detta som att de vore det största som någonsin hänt, och ja, det kanske va stort på den tiden.

Att försöka återberätta vad som har hänt sedan dess varken vill eller orkar jag.. Men att brottas med tankar och känslor har inte varit dom enda demonerna jag har haft med att göra.

Jag skulle säga att demonerna som kommer från ett missbruk är bland det största jag har haft, men det kanske också har med att göra att jag inte sett den stora demonen man får av te x misshandel, våltäkt och utanförskap. En av dom demonerna som sätter sig tidigt i livet, att man tillslut inte kan avgöra vad som är verklighet eller fantasi.

Så tidsmässigt ligger jag inte riktigt i fas med där jag skulle vilja vara.

Men jag har aldrig, någonsin varit där jag ska vara eller ens varit i närheten av den kurvan som visar att man är normal, så jag kan ju inte räkna med att följa tidsplanen heller.

 

Ska ut med Za nu, den bästa tiden att vara ute på långpromenad är enligt mig nu. Mitt i natten.

 

Ta hand om varandra!